Tekniksprånget

...vad-i-hela-friden-ska-jag-göra-nu-ångesten...utbytt mot glädje!

Mitt i funderingarna om vad meningen med livet är och vad-i-hela-friden-ska-jag-göra-nu-ångesten kring studenten fick jag reda på att jag fått en traineeplats på SCA. En mycket bra anledning att skjuta upp ångesten i fyra månader. Kanske till och med en hjälp på traven att sluta ha panik över framtidsplaner över huvud taget; jag skulle ju lockas att läsa vidare och få veta hur det är att jobba på ett teknikintensivt företag. Eller tja. Ett företag som tillverkar bland annat blöjor.

Skitsnack? Näpp. SCA äger bland annat Libero och TENA. Och blöjor låter i ärlighetens namn inte särskilt kul. När jag väl började kolla upp SCA tänkte jag, till en början, att det inte fanns en chans att en praktikplats på det företaget skulle få mig intresserad av att plugga vidare till ingenjör. Idag sitter jag på mitt kontor och skrattar åt min tidigare okunskap. Blöjor är fantastiska.

En vanlig dag här på SCA kommer jag till jobbet vid åtta, sätter mig vid mitt skrivbord på avdelningen Environment and Product Safety, och jobbar med ett eget projekt där jag kartlägger kontorets koldioxidutsläpp. (SCA har lagt upp praktiken på så vis att man får ett eget längre projekt på en specifik avdelning, men jag har förstått att upplägget varierar på olika företag). Ibland gör jag avstickare och får kolla in vad andra i huset gör, sitter med på möten eller stör folk på avdelningen genom att sitta bakom när de jobbar. Det var efter några av dessa avstickare jag uppfylldes av eufori. All denna tanke, utveckling, kunskap och erfarenhet som ligger bakom en blöja. Materialval, utformning, tester hit, försök dit, ekonomi, kommunikation mot kund, kommunikation i företaget, underleverantörer, EU-regler, maskiners utformning - så mycket bakom en produkt jag trodde var enkel! Sittandes framför min datorskärm gick det upp för mig att alla produkter runt omkring oss är så mycket mer genomtänkta än jag någonsin kunnat ana. Plötsligt var mitt armbandsur inte längre ett armbandsur. Min mugg inte längre en vanlig mugg. Föremålen runt omkring mig blev så mycket mer; de blev delar i något slags vackert kretslopp, ett enormt nätverk, sammankopplat av allt arbete som ligger bakom deras blotta existens. Ett ögonblick av klarsynthet eller en dag med för högt koffeinintag? (Gratis kaffe kan vara farligt).

I vilket fall som helst är jag glad, än så länge mycket glad, att jag tog chansen att få se hur det kan vara att jobba som ingenjör på ett stort företag. Istället för ett hus med 900 personer som sitter vid datorn har kontoret blivit en plats med människor som, bland kaffepauser, gratis frukt, skitsnack och andra trevligheter, tänker och utvecklar och i långa loppet påverkar. En del i en global värld med fabriker i allt från Polen till Malaysia. Och ja, från att ha gått till att nog aldrig riktigt ha övervägt att bli ingenjör som sitter på kontor, har jag börjat gilla tanken. För att det är så mycket mer än att sitta vid datorn, när man kopplar det som görs vid alla små skrivbord till en stor helhet. Inte för att jag vet säkert vad jag vill med framtiden (eller vad meningen med livet är), men min praktikplats har om inte annat öppnat mina ögon. Litegrann i alla fall.

Anne Håkansson, Tekniksprångspraktikant på SCA i Göteborg
4 oktober 2012