Ett teknikintresse har alltid funnits hos mig, jag minns lådan i köket hos mormor och morfar. I den låg diverse saker som man kunde skruva isär, jag minns speciellt ett vägguttag. Du vet ett sådant vitt som sitter i väggen, fast detta var helt löst och självklart inte kopplad till någon ström. Varje gång jag var hos dem så gick jag direkt till lådan, drog ut alla grejor på golvet och satte igång och skruvade isär, ihop, isär och ihop dem igen.
Detta är mitt första minne av mitt teknikintresse, sen har det bara vuxit, allt från mobiler till bilar och motorer, till kameror och diverse maskiner. När jag tog studenten hade jag grov ångest i ungefär 6 månader, ”Vad ska jag göra av framtiden”? Panik. Men allt löste sig eftersom att tiden gick, jag flyttade från Kramfors till Kungsberg (en by norr om Sandviken) och insåg att det är nu livet börjar, ångesten försvann och jag njöt verkligen av att inte veta vad som skulle hända imorgon. Det gick ungefär ett år av diverse jobb och livsnjutning innan jag faktiskt började ta upp funderingarna om framtiden igen.
Den enda koppling jag har till Sandvik är min farbror som jobbar som patentingenjör, plus sågen vi har hemma i snickarboden. Trots att jag kommer utifrån så har jag alltid vetat om Sandviks existens, men inte mer än så, förens jag flyttade ner hit förra hösten. Alla människor jag träffade talade gott om Sandvik, och trots att det kan finnas en liten ”fientlighet” mot det som är hemmavid så hördes det ändå att alla visste hur mycket Sandvik egentligen betydde för staden, och att de var stolta över företaget. Så jag bestämde mig ganska snabbt för att ja ska in där, innanför grindarna. Det kan kanske låta lite sjukt, men efter allt som jag hört så ville jag in. Det fanns liksom inget annat än tanken ”ja ska innanför grindarna”! Jag sökte flera jobb på Sandvik men fick inget napp och började väl tappa hoppet lite. Det är inte lätt att vara ung, tjej och outbildad i Sverige idag och mina förhoppningar om Sandvik grusades ganska snabbt, tills att min farbror tipsade mig om Tekniksprånget.
Jag var inom åldersramen för att söka, men jag hade inte nyligen gått ut gymnasiet(vilket var ett kriterie på ansökningssidan) så jag tvekade lite, men mina föräldrar pushade mig att i varje fall maila och fråga om jag kunde söka. Så jag skickade iväg ett mail, och fick ett positivt svar. Jag skickade in min ansökan ganska sent och tänkte inget mer på den. Men en dag i maj när jag stod och målade ett plank i Kungsberget ringde de från Sandvik och ville att jag skulle komma på intervju! ”Äntligen” tänkte jag, då får jag i varje fall en chans att komma på intervju och visa vem jag är, mer än så begär jag inte. Så jag åkte in på intervju en vecka senare och det kändes riktigt positivt när jag gick ut därifrån. Jag började mitt sommarjobb som matros på båten Emma, hon går på turlista på storsjön över sommaren, sjön vars strandkant Sandviks industriområde ligger vid. Under tiden i båthamnen, som heter Stenbryggan, kunde jag stå och titta in mot Sandvik och fundera ifall det kanske var där inne som jag skulle jobba i höst. En dag fick jag ett samtal om att jag kommit in. Tror du att jag vart nå glad eller!? Jag ringde runt till alla ja kände och berättade, och de gratulerade och önskade mig lycka till. Efter typ tio höga skutt rätt upp i luften kunde ja lugna ner mig och titta in mot industriområdet och tänka, jag kom in, yes jag kom in!
Jag hade en helt underbar sommar med ett väldigt fritt sommarjobb. Man kan tycka att tankarna på att jobba innanför grindarna borde kännas skrämmande och nästan frihetsberövande. Men så kände inte jag, solen lyser lika mycket där inne som i Stenbryggan, och möjligheterna är ännu större. Den tredje september började Tekniksprånget. Jag minns att jag var över en halvtimme tidig, nervös och uppspelt på samma gång. En efter en ramlade vi blivande Tekniksprångare in i filmsalen på huvudkontoret och vi tittade storögda på varandra. Efter guidningen runt på industriområdet insåg jag att det var så mycket större än det Sandvik som jag tidigare sett utifrån, delvis det så kallade ”Hilton”, Coromants byggnad på Mossvägen. Själva området innanför grindarna var till ytan ungefär lika stor som min hemstad, och antalet anställda på området ungefär lika många som befolkningsmängden.
Efter dessa fyra månader har jag helt förälskat mig i Sandvik, jag har sett både positiva och negativa sidor. Kämparandan framför allt, men också ren lathet. Vi ungdomar vill gärna att allt händer nu, eller helst igår, vilket inte riktigt stämde in på tempot på Sandvik. Dock så kände jag att det var väldigt lätt att tagga till anställda och få med dem i mitt tempo, det märktes att de ville jobba, men att de inte alltid riktigt visste hur. Sen kom jag in som en liten virvelvind och blåste liv och alla hängde genast med. Detta förvånade mig enormt, eftersom jag ändå bara är en liten Tekniksprångare, bland alla dessa som jobbat flera år. Men ibland kanske det kan behövas en frisk fläkt, och det verkade uppskattas. Vad vi är van vid från skolan när det gäller praktik, är att vi oftast inte får göra någonting. I bästa fall får vi plocka varor på Hemköp eller såga brädor på en snickerifirma. Här inne var det helt tvärt om. Det fanns väldigt höga förväntningar på oss som gjorde att jag fick växla upp ett steg. I början var jag helt tvärslut när jag kom hem efter en arbetsdag, det var så mycket att ta in. Jag har jobbat med tre olika projekt, med olika mycket ansvar i varje. I det sista projektet jag jobbat med så har jag haft ett stort ansvar vilket har gjort att jag utvecklats enormt. Jag har hittat fler växlar och fått ett stärkt självförtroende, jag klarar allt jag bestämmer mig för att klara!
För att inte tala om alla fantastiska människor jag träffat, det har inte spelat någon roll om jag träffat en operatör eller en högre chef, alla har visat samma respekt och intresse för lilla mig, vilket jag har uppskattat enormt mycket. Jag vill att alla människor som jag jobbat med på ett eller annat sätt inne på Sandvik ska veta hur mycket de faktiskt påverkat mig. Inte en dag har jag känt motvilja mot att gå på jobbet. För även om jag varit hemskt trött när väckaren ringer vid 05:30 så vet jag att jag har ett meningsfullt jobb att gå till, med extremt kompetenta arbetskollegor som med glädje och entusiasm lärt mig allt de kan. Jag känner ångest inför att lämna ifrån mig stämpelkortet, och bli utestängd från denna gemenskap som blivit min vardag i fyra månader, och fyra månader kan låta kort men det är en evighet i mina ögon. Jag vill verkligen att alla ska veta hur mycket glädje de gett mig under den här tiden, utan att nämna några namn, men du vet nog själv om jag riktar mig till dig. Detta är inte något jag bara skriver för att det ska låta bra, utan det är precis såhär som jag upplevt min höst. Jag vill ännu en gång tacka alla fantastiska människor som gjort min vardag. Jag kan med säkerhet säga att Tekniksprånget är, och kommer vara, en av de viktigaste sakerna jag någonsin gjort i mitt liv, därför att detta har sporrat mig till en vidareutbildning som kommer ge mig fantastiska möjligheter i framtiden. Det finns inget tack, inget fika eller andra ord som någonsin kommer kunna väga upp mot denna erfarenhet. Jag har inga föräldrar med ingenjörsbakgrund, dock så har jag länge hört att ”civilingenjör borde du bli”, men nu har jag verkligen insett varför mina föräldrar sa så, och nu vet jag att det är den vägen som jag vill gå.
Sitter du nu och funderar på att söka Tekniksprånget, så gör det. Vare sig du har vilja att bli ingenjör eller inte så sök, detta handlar egentligen inte om att bli ingenjör, utan om att få en knuff i rätt riktning inför framtiden. Som jag skrev tidigare så har detta varit det viktigaste jag hittills gjort i mitt liv, och jag tror inte att det är mycket som kommer slå detta. Jag har alltid sagt att livet är för kort, att jag skulle behövt 10 år till mellan 20 och 30, men ja känner att jag under dessa 4 månader fått de 10 åren som jag efterfrågade, både i personlig utveckling och i framtidsdrömmar. Så om du funderar, se till att ge dig själv de där extra tio åren, det kommer inte vara möjligt att fixa på något annat sätt.
