Jag sitter vid mitt skrivbord och lyssnar på lugn musik medans jag tänker på hur jag ska inleda denna text, men det enda jag kommer fram till är att det är lika bra att bara börja skriva och sen se vart jag hamnar.
Bakom mig sitter Patrik och Andreas, båda klickar runt på sin dator, djupt försjunken i inköpsarbete och funderingar kring 5S. Ute i korridoren hör jag Lenas skratt blandas med en mansröst som pratar engelska. Jag kan bara gissa vart i världen som personen på andra sidan befinner sig. Här på Inköp på Sandvik i Sandviken har alla samma mål men så olika arbetsuppgifter, det handlas med allt från kemikalier, till gardiner till viktiga reservdelar för maskiner i produktionen. När det är dags för lunch samlas alla runt matbordet för att diskutera lite jobb, men framför allt sina liv utanför Sandvik. Det talas husdjur, installation av kamin och detaljer kring senaste dejten, alla i olika åldrar och skeden i livet, men alla ändå så lika och nyfikna på varandra. Här finns de som jobbat många år, och jag som kommer ny in, en liten tekniksprångare, kunde första dagen känna oro över hur jag skulle bete mig, internskämt och jargonger som jag inte känner igen, men efter första lunchen så kände jag mig så, nöjd! Jag kände mig genast som en i gänget och vart väldigt varmt välkommen, för även om vi är i olika åldrar, är en katt eller hundmänniska, uppvuxen i Sandviken eller Kramfors eller intresserad av bandy eller inte, så är vi alla här av samma anledning. Att vi vill arbeta på en arbetsplats där alla får ta plats, där alla får chansen att växa och allas röst blir hörda. Tekniksprångare eller chef över SMT, alla är viktiga på sitt sätt, och det är det som gör Sandvik till en attraktiv arbetsgivare i mina ögon.
Jag började på Tekniksprånget med massa olika idéer och funderingar över hur jag trodde att ingenjörsyrket skulle vara, men jag har insett att jag har haft helt fel. Jag hade en idé om att en ingenjör blir chef, så enkelt liksom, men icke. Under början av min praktik fick jag följa med Camilla, som är chef över centrallagret, på hennes arbetsdagar. Jag insåg att chefsyrket är mycket mer än teknik, jag skulle nog säga att det är 30% praktisk teknik och 70% personalansvar. Det är lätt att tro att en ingenjörsutbildning räcker för att bli chef, men det håller jag inte med om. Ambition och social kompetens är nummer ett. Det är ofta människor du ska ”styra”, inte maskiner.
Jag som tidigare varit supersäker på att jag vill bli ingenjör inom något tekniskt, har helt ändrat bana. Från att varit totalt ointresserad av allt som heter siffror och ekonomi (matte var och är mitt värsta ämne tyvärr) till att känna att logistik, ekonomi, hur man bygger och styr ett företag, men även såklart teknikbiten har blivit extremt intressant! Hur man driver det enorma kugghjulet, som ett så här stort företag är, framåt och dessutom fåt det att öka farten, det är något jag kan tänka mig att jobba med i framtiden!
Så jag har inte bara fått rätsida på framtiden och eventuella yrkesintressen, jag har även mött enormt många varma och underbara människor här på Sandvik. Jag känner mig lite illa till mods när jag tänker på att jag bara har ca 2 veckor kvar här innan jag måste säga hejdå till Camilla, Helén, Andreas, Patrik och alla andra fina människor som jag jobbat och umgåtts nära med i ca 4 månader. Men Sandvik står kvar, och förhoppningsvis finns människorna kvar här, när jag återvänder med min civilingenjörsexamen om 6 år full med glädje och ambitioner att knuffa detta enorma kugghjul framåt och pumpa in bränsle för att hålla det rullande, snabbare och snabbare in mot framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar